Sol Marina

Nu har han ju upptäckt klättrandet till min stora fasa. Det skär så i hjärtat när han ramlar och gråter...oftast slutar han gråta direkt om man inte gör så stor affär av det.

Önskar att jag hade en sådan att sätta på hans lilla huvud.




Ända sedan jag fick honom så har jag upplevt "nuet" så jobbigt.
Först vågade man inte åka någonstans för man ammade "jämt" och man ville inte riskera att fastna hemma i någons soffa i flera timmar. Tänkte att det blir bättre sen...
När amningen kändes bra så var det ju typ dax för smakisar och man hade fullt upp fastän man bara skulle ge några teskedar mitt på dagen.
Sen blev han ju så tung att bära med sig och inte kunde han sitta själv på golvet så man fick ha han i knät och det var ju drygt. Tänkte då att det blir bättre sen när han kan krypa....
Ja så här är vi nu...han kan inte krypa men han ålar så då blir han ju full i damm....han plockar allt smått skräp han hittar och stoppar i munnen.
Så nu kan man ju inte ta med honom knappt heller utan att förvarna och hoppas att de man hälsar på barnsäkrar och plockar upp ALLT som är farligt.
Hur skall de lyckas med de...när inte ens jag kan göra det. Plockar o plockar men nog hittar han nått ändå. Kan sätta en hundring på att fastän man hade ett kliniskt rent rum utan minsta partikel i så skulle han hitta något att stoppa i munnen.
Så det jag ville komma till med dessa funderingar är man bara ser framåt och önskar sig till nästa fas och tror att det blir lättare....men jag börjar ju inse att det blir ju bara värre ;-)

Vi börjar fasa för tiden han kan gå...och upptäcker alla hyss han hittat på på morgonen när han smygit upp före oss....